30/07 2015

Kvinnor, krig och fred i Afghanistan

Artikel för tidningen Fredsposten 07/2015

Under hela början av 2000-talet var händelserna i Afghanistan ett självskrivet inslag i nyheterna. Idag är världens blickar riktade åt annat håll. De internationella styrkorna drogs i praktiken ut ur Afghanistan under 2014. Informella fredsförhandlingar pågår mellan Afghanistans regering och Talibanerna, men det är oklart om förhandlingarna någonsin leder till fred. Samtidigt har Talibanerna återerövrat delar av landet.

En kylig vårdag 2007 i Maimana i norra Afghanistan besökte jag och några andra finländska fredsbevarare en afghansk nystartad människorättsorganisation. I hallen till det sunkiga huset låg en kvinna hopkrupen på golvet och grät högljutt. En liten smutsig och tilltufsad barnunge satt bredvid. Tårarna hade gjort ränder på de små smutsiga kinderna och ungen höll hårt fast i ett hörn av mammas blåa burka. Jag böjer mig ner över kvinnan. Hon höjer huvudet och ser på mig genom en liten springa i burkan. Jag möts av rödgråtna ögon, det ena igenmurat och blått. Såriga, smutsiga kinder, borttappade tänder. Tolken försöker översätta hennes rop:

– Hjälp mig! Skicka mig inte tillbaka, döda mig hellre! Döda mig och mitt barn, men skicka oss inte tillbaka, gråter kvinnan.

Mannen på människorättsorganisationen konstaterar lakoniskt:

– Hon har rymt hemifrån. Jag tror vi måste ta henne tillbaka. Annars kommer hennes man att döda oss.

– Är ni galna? väser jag fram samtidigt som insikten om situationens hopplöshet kallt sänker sig över mig.

– Hennes man är krigsherre. Han straffar oss hårt om vi tar kvinnan från honom, säger människorättsmannen.

Det här är realiteten för människorättsarbetet i Afghanistan. Utan garantier om säkerhet, utan fungerande polis och utan fungerande rättsväsende är människorättsarbetet tandlöst. Det går inte att rädda en enskild människa i ett land där krigsherrar med privata arméer, narkotikaligor, Talibaner och en växande andel krigare med kopplingar till IS håller delar av samhället i ett järngrepp. Ett skyddshem för kvinnor byggdes i Maimana med norska insatser. Den nya afghanska lagstiftningen garanter i princip grundläggande mänskliga rättigheter, men implementeringen av lagarna är i stora delar av landet på bedrövlig nivå och ytterligare ifrågasätts lagstiftningen av uråldriga traditioner och stränga tolkningar av islam. Hustrumisshandel är fortfarande i de allra flesta afghaners ögon inte ett brott och en hustru som rymmer från sin man har dragit skam över sin familj och ska straffas därefter, ofta med döden.

Hon låg vid mina fötter. Jag kommer alltid att känna en massiv skuld över att jag inte kunde hjälpa henne och barnet. Nästa dag skickades de hem.

Under de senaste 20 åren har förutsättningarna för internationell krishantering och återuppbyggnad förändrats. Moderna kriser är ofta inbördeskrig eller konflikter mellan odefinierbara grupperingar. Det finns ingen krigsförklaring, inga ordinära militära styrkor med gradbeteckningar och enhetliga uniformer, ingen tydlig frontlinje. Striderna pågår mitt bland civilbefolkningen. Övergrepp, plundring och besinningslös råhet blir vanligare. Upp till 90 procent av offren i dagens konflikter är civila. Internationella samfundets roll är ofta att stöda och utbilda det krisdrabbade områdets egna, kollapsade, utplånade eller obefintliga, säkerhetsstrukturer. Ett av de viktigaste uppdragen är att försöka införa människorättsaspekter i arbetsmetoder och arbetsgemenskaper som präglas av katastrofalt låg bildningsnivå, läsokunnighet och ofta korruption.

Det krävs en rejäl dos med optimism att påstå att de afghanska säkerhetsstyrkorna, armén och polisen, idag är redo att ansvara för säkerheten. Tyvärr är optimismen framtvingad av ett kraftigt politisk tryck i våra egna hemländer. En färsk rapport från Amnesty International visar att hoten och attackerna mot kvinnliga människorättsaktivister, politiker, lärare och journalister ökat under de senaste åren. På de 12 år som den fredsbevarande operationen ISAF verkade i Afghanistan gjorde landet enorma framsteg. Levnadsstandarden ökade för många afghaner, ett stadigt växande antal barn får gå i skola, den förväntade livslängden har stigit med över 10 år, barndödligheten har minskat radikalt, tillgången till hälsovård har kraftigt förbättrats. I ett land med Afghanistans omfång av utmaningar och problem behövs styrka, långsiktighet och tålamod i hjälpinsatserna. Om vi glömmer Afghanistan nu är det speciellt de dyrköpta framstegen i kvinnornas situation som är hotade.

 

Sidotext: Kvinnor i uniform behövs

För att kvinnornas åsikter och situation i ska uppmärksammas i återuppbyggnadsarbetet måste kvinnornas röst höras. Speciellt i krishanteringsoperationer i kulturer där kvinnan och mannen har olika ställning i samhället är det av avgörande betydelse att det finns kvinnor bland fredsbevararna och hjälparbetarna. I till exempel Afghanistan är det omöjligt för utländska män att få kontakt med de lokala kvinnorna. Finland har idag cirka 470 fredsbevarare i tjänst. Av dessa är 22 eller knappa 5 procent kvinnor.

 

Av Elli Flén – Fredsbevarare i Afghanistan 2007. Flén har även jobbat som pressinformatör på Försvarsmakten, som presschef på OSSE i Kosovo, som specialmedarbetare för försvarsministern, som fredsbevarare i Kosovo och som journalist. Idag är hon kommunikationskonsult på eget företag.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *