30/12 2016

Mindre gnäll, mera gas

Kolumn publicerad i Vasabladet 30.12.2016

Jag är imponerad över den folkopinion och den iver med vilken österbottningarna protesterade mot att Vasa centralsjukhus inte blir ett av landets framtida fulljoursjukhus. Samtidigt blev jag lite konfunderad. För det första verkade faktakollen i något skede brista för ganska många österbottningar. På sociala medier fick en del det att låta som att Österbotten blir helt utan jour. Så illa är det ju inte – men verkligheten är tillräckligt illa även utan överdrifter.

För det andra började jag grubbla över hur det kommer sig att vi engagerar oss och lyckas enas om en sak först då förlusten är så gott som ett faktum. Frågan kring fulljouren skapade en österbottnisk gemenskap över språk-, kommun- och partigränser (nåja, i alla fall nästan).  Under några dagar stod vi på barrikaderna tillsammans. Det var fint. Riktigt fint är det om vi nu också kan ta lärdom av den här kampen. Vad kunde vi ha gjort annorlunda redan långt tidigare för att tillsammans försvara en viktig österbottnisk service? Med den regering vi har kanske det inte hade gått att klämma in Vasa på listan av fulljoursjukhus vad vi än hade gjort, det bör medges, men vi bör ta tillfället i akt och granska de prioriteringar vi gjort hittills. Inte bara inom sjukvård, vi kan gärna se på till exempel utbildning också.

Från ett österbottniskt perspektiv blir 2017 förhoppningsvis en nystart då vi på allvar kan fundera på hur vi kan bli mer dynamiska och mer anpassade till en värld som inte stannar av och väntar medan vi söker konsensus och jämkar åsikter inom landskapet. Vi fastnar i detaljer för att det är för svårt att ta itu med de stora helheterna. Det är lättare att försvara det som är, än att förnya. I alltför många frågor är det så mycket lättare att inte göra något alls, fortsätta med ohållbara metoder, behålla för länge sedan föråldrade strukturer, skjuta till extra pengar för femtielfte gången för att ha råd med att göra allt precis som förr. Allt för att slippa göra en förändring. Om man tvekar och velar för länge är risken stor att någon annan kommer och gör förändringen åt en.

Det spännande med fulljoursfrågan var att vi ju faktiskt kämpade för en förändring, en uppgradering av sjukhuset. För vi ska väl inte vara nöjda med att bevara? Att hålla kvar är inte tillräckligt. Vi måste komma oss framåt, utveckla, bli bättre, förbättra, växa, bli fler. För att komma framåt måste man våga prioritera och förändra. Mitt nyårslöfte för 2017 är att jag för min egen del ska fylla det nya året med mindre gnäll och mer verkstad. Mindre motstånd och mera gas. Jag lovar att inte kategoriskt vara rädd för förändring, utan söka nya möjligheter även i till synes hopplösa frågor.

Framåt österbottningar, framåt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *